"En mer utvecklad skolios kan ge smärtor i hela ryggen, kronisk trötthet samt svårigheter med andningen."

Jag dog lite när jag såg det. Om jag får leva med den kassa andningen och den konstanta tröttheten till jag blir 90 så tar jag livet av mig, nej men..lite så känns det. Att hela tiden behöva andas in 10 gånger mer luft än vad som egentligen ska behövas, att det ständigt känns som man behöver gäspa men att det inte går, att känna att man inte får in tillräckligt med luft, att vara rädd för att somna för man tror man ska sluta andas i sömnen för det är svårare att andas på kvällen.


/Hej deppinlägg.

Just nu söker UNICEF en hälsospecialist till konfliktområden i Afghanistan. I tjänsten ingår bland annat att massvaccinera miljontals barn mot stelkramp, polio och mässling.

 

Har du en blogg och vill vaccinera ytterligare 95 barn? För varje bloggare som publicerar det här inlägget mellan 16 april och 13 maj så skänker Apotek Hjärtat 95 stelkrampsvaccin. Läs mer och hämta bloggmaterial på http://unicef.se/sprid-budskapet/bloggkampanj

 

---

Bilder från we♥it.

Igår fyllde jag 20 år och fick den här finingen bland annat, HUR GLAD?! Samyang fisheye 8mm f3.5. Iiiiih.
Ska testa den imorgon eller på söndag om vädret tillåter.

 

Eftersom jag är så dålig på att uttrycka mig i ord så gör jag det i text istället.

Den här är till dig, världens bästa bror.
Jag älskar dig mest av allt!



Bättre bilder kommer.

Bäst!

+ be a stronger person.

---

We♥it

Strax innan jul kom mamma hem med en himla trevlig nyhet, vi ska åka till Turkiet i augusti, till Side.



Om jag längtar?!

---

Åh, jag har verkligen tappat allt som har med foto att göra. Fotar knappt aldrig, har ingen fantasi, ork eller lust. Vet inte vad jag vill göra längre.

Jag vill passa på att önska alla ett GOTT NYTT ÅR!
Sen blir det nog lite tajt om tid så det är bäst att skriva det nu. Detta året har vart både bra och dåligt, många upp och nergångar. Men jag har verkligen växt som person detta året, det är jag stolt över.

Mål nästa år? Bli ännu mer social, ta studenten och fixa körkortet.

Jag vet inte hur många gånger jag har öppnat ett inlägg, skrivit och sparat det i utkast för att sedan slänga det. Jag har vetat exakt vad jag vill skriva, jag har haft meningarna i huvudet men jag har inte kunnat få ner de i ord som ska bilda meningar. Där tar det jämt stopp, i hjärnan. Alltid samma visa.

Jag vet inte hur jag ska börja, likadant även den här gången.

---

När jag gick på högstadiet, i 8an tror jag det var, då började mina föräldrar prata med mina lärare och skolsystern/kuratorn. Jag vet inte riktigt när för jag ville inte vara med. Där efter kom de i kontakt med BUP. Jag fattade inte varför och fick aldrig riktigt veta. Jag ville nog inte veta heller. En gång var jag med, i tio minuter, sedan rusade jag ut utan att veta vart jag gick, benen bar mig knappt, men ut kom jag. Det var huvudsaken, mer orkade jag inte. Sedan var det dags att välja gymnasium, sagt och gjort, mina föräldrar pratade med de som skulle komma bli mina nya lärare. 1½ månad gick och sedan jag hoppade av, praktik i 9 månader sen på det igen. Söka gymnasium, ny skola och nya lärare. Ja, ni fattar va? Samtal igen. Utan att jag fick vara medveten om det.

Nu kanske det låter som att jag har skadat mig själv eller att mina föräldrar skilt sig? Nej nej. (Som sagt, jag kan inte formulera mig rätt.)


Våren -09, eller liknande fick jag reda på av mina föräldrar att jag hade fått diagnosen autism, "vad är det?" var min första tanke, såklart. Jag visste knappt vad en diagnos var för något. Efter en kort förklaring ville jag inte lyssna längre. Jag tänkte ju bara att jag är inte frisk, jag är missbildad, misslyckad, "varför jag?". Självklart visste jag att jag var blyg, men att det fanns ett speciellt ord för det, en diagnos, en sjukdom kan man inte kalla det.

Jag har alltid haft svårt för att prata, eller nej egentligen inte prata, att ta kontakt med folk, hitta på saker att göra och komma på något att prata om. Att hitta på saker när jag var själv var inga problem men det var just när man skulle hitta på saker tillsammans med andra. Det funkar liksom inte riktigt, det är där någonstans det är ett fel.

På alla kvartsamtal, som det hette i lågstadiet, när omdömena kom, hur jag skötte mig, alltid samma sak. Att jag skötte mig, gjorde precis vad jag skulle men, jag bad aldrig om hjälp och var väldigt tyst. Alltid samma sak, år in och år ut, i 12 år. I 12 år fick jag höra samma sak, utav alla lärare.

Av det jag minns från när jag var liten så kan jag inte minnas själv att jag hade lite kompisar, jag hade i alla fall tre kompisar som var väldigt nära, och sen ett antal till. Därifrån kan jag inte förstå att jag hade svårt med att prata, det minns jag faktiskt inte alls. Hela lågstadiet umgicks jag med två kompisar hela tiden, eller dom var med mig hela tiden under den perioden och sen några andra som var till och från och vissa flyttade. Under högstadiet var jag med samma två som jag nämde ovan, plus en till som sedan flyttade. Jag var aldrig ensam, jag hade alltid dom. Sen var jag med ett annat gäng, jag var aldrig ensam. Även fast jag då hade problem att komma i kontakt med andra, ifall de skulle va sjuka en dag.

Högstadiet var ändå en bra tid i mitt liv, jag lärde mig att inse vissa saker. Lärde känna mig själv, acceptera och jag blev starkare som person. Trots alla motgångar. Det som inte dödar dig gör dig starkare. Det är väl så det heter?

När jag skulle börja gymnasiet för andra gången, då sa en vän till mig att jag aldrig skulle klara av det. Jag tog de orden som en utmaning för att visst fan skulle jag klara av det, det är ingen som ska säga så till mig. Det första halvåret gick bra, jag smälte in bra i ett stort gäng av tjejer. Andra halvan av ettan gick sisådär, jag fick ha särmatte och engelska och hamnade lite utanför resten av klassen. När halva tvåan hade gått kom det en psykolog till skolan ett par gånger och berättade för min klass och paralellklassen om min diagnos. Det förstörde mina tre år på gymnasiet rätt så rejält. Jag säger som min lärare, fick han sitt legitimation gratis eller? Informationen hamnade helt snett i mina klasskamraters hjärnor. Jag vet inte själv vad han sa för jag valde att inte närvara då heller. Efter de gångerna tog de mer och mer avstånd från mig. Sedan bytte en klasskamrat skola och jag blev lämnad helt själv, i snart två år. Men det som inte dödar dig gör dig starkare, jag tog även detta som en utmaning, visst fan ska jag klara av detta.

Under dessa snart tre åren har jag fått höra gång på gång att jag inte klarar av vissa grejer utan hjälp, jag tror det är motbevisat nu ifall de kollar på mina betyg. Jag vägrar låta någon trycka ner mig eller särbehandla mig bara på grund av en diagnos. Jag lever inte ens efter den, jag lever som om jag aldrig har hört namnet på diagnosen. För mig finns den inte, jag är blyg, jag har ingen diagnos. Diagnosen använder jag endast ifall jag behöver försvara mig själv mot någon som inte förstår, som inte förstår att alla inte är lika, alla pratar inte lika mycket och inte med alla. Endast då tar jag fram diagnosen, eller när jag bara blir riktigt trött på att folk hela tiden lämnar mig för att de inte förstår varför jag är som jag är.

Jag är annorlunda och det är jag glad över, men jag är inte annorlunda så att jag ska bli särbehandlad. Fan (ursäkta ordvalet) vad jag är trött på det. Jag lever inte efter diagnosen, jag är bara blyg.

Enda sedan 8an, det vill säga 6 år sen, enda sedan dess har jag kämpat mig fram till den jag är idag, jag är inte alls samma människa som jag var då. Tyvärr så ser inte alla att jag har utvecklats. Men jag ser, jag märker, det känns som det är det viktigaste. Sorgligt ser inte de som borde vara mina närmaste det.

---

Hm, kort sagt så är jag blyg och har svårt att komma i kontakt med nytt folk, det tar tid för mig. Men det går, det tar olika tid. Det är inte mer än så. Diagnosen är så himla överdriven. Blyga är många människor. I alla fall, det enda jag kan göra är att kämpa, hitta egna vägar att komma fram på. Jag överraskar mig själv hela tiden, jag kan så mycket mer än vad jag tror, och vad andra tror. Jävla förutfattade meningar. Som sagt, bli inte rädda, jag är endast en blyg person. Jag lever inte efter diagnosen den finns inte, den är överdriven och passar inte på mig.

---

Jag är så himla tacksam över att det finns folk som verkligen, verkligen accepterar mig för den jag är, även fast jag är lite annorlunda. Ni är inte många men ni är väldigt speciella för mig. Tack!



(Än en gång misslyckades jag, halva texten gick bra.)